Finns det någon skillnad?
Jag kommer, som tidigare nämnt, från en stor familj. Vi är fem syskon och alla har en partner, varav fyra av oss har fler än ett barn. Detta utgör för fantastiska familjedagar, men som observatör, så ger det mig även möjligheten att:
ett, jämföra min och mina syskons uppfostringsstilar och
två, verkligen dyka in i de olika åldrarna, deras utmaningar och skillnader som vi medvetet eller omedvetet gör vid kön.
Jag har en syster som är väldigt engagerad i de könsneutrala rollerna och har varit en klippa när jag ibland har felat eller inte själv förstått vad jag gör. Tillbaka, till dilemmat som jag fick tackla denna vecka och som jag även tacklade för ungefär åtta år sedan med min son.
Min dotter blev i veckan retad och kallad för pojke. På grund av att hon inte ville stå i hörnet av skolgården med resterande tjejskara och bara ”hänga”. Min dotter är vad ”normen” skulle kalla för pojkflicka, hon är i en ålder då hon fortfarande gillar att klättra i träd, smutsa ner sig, springa runt och leka i stora grupper. Tjejerna i hennes skola däremot har börjat utvecklas lite fortare och kommit i en ålder då kläder har betydelse, att svettas är äckligt och grupperingarna är förminskade till två och två eller max tre.
Hon lekte i skolgården med pojkarna, de spelade någon typ av bollspel, när tjejerna gaddade ihop sig och retade henne för att hon va smutsig, kille, rufsig och flera andra ord som inte utgör sig väl i skrift.
Om vi backar tillbaka åtta år, när jag lämnar min son på förskolan. Glad som en solstråle, studsandes och kutandes fram för att visa den nya klänningen som han hade hittat på en second hand butik under helgen. Hans absolut favoritlek var att leka med tjejerna. Enligt honom kunde de dela. Ibland fick han vara prins, ibland, groda och ofta prinsessa. Föga förvånat så blev han kallad för tjej, mes, men det gick även så långt att förskolelärarna uppmanade honom att vara spiderman eller prins, för att ”pojkar tycker väl inte om att vara prinsessor”.
Hur jag tacklade detta då och hur jag tacklade detta idag är med handen på hjärtat på exakt samma sätt. Jag bekräftar mina barn i att deras val av aktiviteter, vänskap och känslor är deras egna och att jag kommer att beskydda och kämpa för deras rättigheter -att tycka precis som de vill. Jag tog kontakt med berörda lärare och skolor för att belysa problemet och svårigheterna som mina barn genomgick. För att få flera ”vuxna” som kunde stötta mina barn i deras val.
Mitt mål är att mina barn är lyckliga, trogna till sig själv och känner en trygghet i att föräldrar och vuxna i deras närhet hjälper de att slå tillbaka mot deras egna och andra demoner.
Resultatet är att min son blev årets Lucia på den förskolan, vald av sina kamrater då lucia var en person som delade med sig av glädje och ljus. Trots att föräldrarna i förskolan var emot detta då det inte var normen, så kämpade jag med näbbar och klor, och med min dotter så fick jag lärare och fritidspedagoger att prata om vikten av att vara en god kamrat och rörelse. Min dotter känner sig sedd och lyssnad på. Hon vet att jag kommer kämpa för hennes rättighet att välja vem hon vill vara.
Så gör jag skillnad på min uppfostran?
Ja och nej. Tjejer leker psykologiska spel och killar har haft en mer fysisk brutalt spel. Men i slutändan så kämpar jag för rättigheten att mina barn ska få vara precis de som de vill vara.
