Att vara mamma till två exakt samtidigt
Vissa dagar hos oss är lugnare än andra och vissa dagar är ett rent logistiskt helvete. Tisdagar är en sådan dag, då har båda de stora barnen träning mitt under middagstid. På två helt olika delar av staden.
Vi har löst detta genom att ge våra barn dubbla middagar. De får en mindre middag vid hemkomst från skolan, åker på träning och sedan fyller på med middag igen efter träningen. Detta har funkat felfritt i flera år, tills i tisdags då Ali, vår minsta, vägrade följa med till träningen.
Lea tränar fotboll och Ali brukar hänga med och heja i sidolinjen, men denna gång vägrade hon. Hon ville bara sitta hemma. En sån dag är en jobbig dag. Som tur va så finns det en lekpark precis bredvid fotbollsplanen, som jag mutade henne med. Så under tiden jag tittade mot fotbollsplanen för att titta på Leas träning så gungade jag Alida i lekparken.
Win, win tyckte barnen, splittrat kände jag. Jag vet inte om det är endast jag, men känslan av att inte räcka till uppkommer vanligtvis på sådana dagar för mig. Dagar då jag skulle vilja ge mitt fokus till Lea för att kunna svara på hennes frågor och kommentera hennes träningar, så som hon vill att jag gör. Samtidigt som den minsta vill ha uppmärksamhet och behöver fullständig fokus.
Jag brukar inte vara den som tar åt mig av sådana negativa känslor, men i tisdags blev det tydligt. Att känna en frustration över att inte räcka till tror jag många föräldrar kan relatera till. Någon gång i alla fall. Jag brukar alltid försöka reflektera över om det är mina förväntningar som jag inte uppfyller eller om det är förväntningar som jag snappat upp från samhället som gör att jag känner att jag ”bör” hinna med.
Man ser ofta instagramföräldrar som glatt skriver att de även idag lyckats checka av alla sina ”att göra”-boxar för dagen, OCH hunnit med en manikyr OCH en AW med kollegorna innan kl 19:00 på en torsdag. Sannolikheten att jag skulle hinna med en manikyr är minimal, eller är det att jag inte prioriterar det.
Som tur är lyckas mina barn nästan alltid kväva mina negativa tankar om min otillräcklighet, genom att alltid vara glada för den lilla sagan jag berättar innan sovdags, eller tiden jag spenderar med Lea genom att fläta hennes hår inför natten. Det är det lilla som räknas, de små gesterna, de små kärleksförklaringarna – det är de som betyder. Så ja, jag har ett berg av tvätt, jag behöver handla, jag behöver, städa och bygga klart poolen. Men jag ska istället fläta mitt dotters hår, berätta hur ball hennes räddning va i fotbollen och somna gott. Det finns en dag imorgon också.
