Att hinna med
Ja, hur går det med träningen egentligen? Sådär skulle jag säga. Precis som jag predikar om att planera och hålla sig till planeringen, behöver jag leva som jag lär också.
Mycket saker har kommit i förgrunden som har satt käppar i hjulen: barnens träningar, VAB, hög arbetsbelastning på jobbet och psykologiska aspekter. Tove min PT, har i det hela varit en fantastisk klippa. Peppat, tryckt på och frågat i rätt mängd. Kravlöst men fortfarande med en underton av behovet att behöva prioritera mig själv.
Jag känner att jag ställer mig i ledet av mina medsystrar som bland småbarnsåren inte tänker på sig själv. Utan sätter mamma-jaget, arbets-jaget och partner-jaget i prioritering istället för bara ”jag-et”.
Varför är det så? Varför prioriterar jag allt annat framför mig själv? Är det en dålig ovana? Får jag inte stödet hemma eller har jag okunskap? OM jag ska vara ärlig så vet jag inte, men Tove har lärt mig något – att inte göra något eller VÄLJA att inte göra något, kan göra en stor skillnad.
Att jag väljer aktivt att inte göra något är ett vuxet och medvetet val, men att låta något rinna ut i sanden är mindre bra. Med andra ord, har jag planerat att träna tre dagar i veckan, men bara lyckats med en promenad. Dock ser jag fortfarande det som en lyckad vecka då jag valt sömnen istället för VAB-sömnbrist.
Jag tränar på att ändra beteende, för att orka och bli stark. Inte för att bli smal. Alla borde ha en Tove i sitt liv, som normaliserar att få vara ok. Att faktiskt försöka – duger! Detta har gjort att jag inte känt mig misslyckad för att jag inte nådde upp till det mål jag satte up för veckan. Utan känna mig nöjd med en promenad, för den promenaden är mer än innan.
Har ni inte sett Tove, så rekommenderar jag henne som inspiration och PT alla dagar i veckan.
